Herrgårdens trädgård

Vid herrgården visas en trädgård som har element från Hallstahammars herrgård men också andra bruksherrgårdar i Västmanland. Trädgården kan delas upp i två skilda trädgårdsideal; barocken och den engelska landskapsparken.

Bruksherrgården från Hallstahammar uppfördes 1702 som en kopparhammare. Till verksamheten hörde även smedja, såg och kvarn, jordbruk med åker, äng, humlegård, fruktodling och skogsmark. Herrgården hade många anställda för att sköta bland annat jordbruk och trädgårdsodlingar.

Herrgårdstomten i Hallstahammar har aldrig bebyggts och än idag finns spåren av trädgården kvar. Centralt i den forna trädgården står en stor lind, sjusyskonlinden kallad i folkmun. Det finns också många fruktträd kvar.

Barockens symmetriska trädgård

Vid herrgården visar sig barocken i de långa vidsträckta siktlinjerna ut över landskapet, de tuktade ligusterhäckarna och raka linjer på grusgångar och i lindallén. Alléer var mycket viktiga formelement. Alléerna skapade perspektiv och markerade att du var på väg att möta något betydande och viktigt. Mer om den speciella lindallén på museet finns att läsa nedan.

Barockens stil blev vanlig på herrgårdar i Sverige under 1600- och 1700-talen. Symmetri, siktlinjer och raka linjer var viktigt. På 1765 års karta från Hallstahammars herrgård finns inritat en inhägnad, strikt kvartersindelad trädgård med en centralt placerad rundel på herrgårdens östra sida. Där låg fruktträdgården och köksträdgården.

Den naturlika engelska landskapsparken

Skogsbacken på herrgårdens östra sida är tänkt att formas till en engelsk park. Idag finns där ett lusthus, ett dass och slingrande stigar. När möjlighet ges ska miljön utvecklas med både växter och överraskningar.

Den engelska parken var ett trädgårdsideal som infördes på slutet av 1700-talet. Den strikt symmetriska barocka trädgården förenklades och fick nu en ny stil bredvid sig. Den engelska parken skulle se naturlik ut med slingrande gångar, överraskningar som lusthus, grottor, eremithyddor och statyer. Parken hade förutbestämda siktlinjer och var helt igenom anlagd.

Fruktträdgården

Fruktträdgårdar fanns vid varje herrgård. Vid herrgården i Hallstahammar har fruktträd odlats sedan minst 1747. I ett värderingsinstrument från 1747 står det att läsa ”Bredewid Mangården 2 st Trädgårdar bestående af allehanda slags fruktträn, stängd dels med stenmur, dels ock med plank af spiehlwärke och dels giärdesgård omkring”. Fruktodling drevs på platsen fram till 1960-talet när handelsträdgården lades ned.

Ympris har tagits av de äppel- och päronträd som idag står kvar på platsen. År 2009 planterades träden ut på museet bredvid sin herrgård, på samma sida som fruktträdgården i Hallstahammar låg. Där växer idag 15 fruktträd från Hallstahammar och fyra stycken från Aggaröns fruktträdgård. När träden bär frukt lämnas den för sortbestämning och förutom några frösådder har 'Stor Klar Astrakan', 'Frösåker', 'Grågylling' och 'Åkerö' identifierats. Bland päronen finns hittills 'Bonne Louise' och 'Höstbergamott'. Arbetet med att sortbestämma resten av fruktträden fortgår.

Lindallén

Lindallén består av 17 Hesselbyholmslindar och en parklind som inte tillhör klonen Hesselbyholmslindar. Allén planterades 11 maj 1926, två år innan herrgården sattes upp. Lindarna skänktes av Axel Ridderstolpe på Fiholm. Han berättade att trädens ursprung var från korgar som fraktade ostindiskt porslin på 1700-talet från Holland till herrgården Hesselbyholm i Södermanland. Efter att korgarna tömts på porslin kastades de på sopbacken och där slog de rot. Korgarna var flätade av lindgrenar. Plantorna togs tillvara i plantskolan på Hesselbyholm. Lindar var dyra och viktiga träd på 1700-talet. Axel Ridderstolpes far fick plantor därifrån som han planterade på Fiholm och lät föröka. Hesselbyholmslindarna är knotiga med många stam- och rotskott. Idag finns klonen bara på Fiholm och på museet.

Under åren har Hesselbyholmslindar dött i allén och de har ersatts med lindar som inte tillhörde samma klon, eller ens samma art. År 2012 togs ”felen” bort, förutom en ”avvikare” som sparades för att kunna se skillnaden mellan olika kloner. Sedan 2007 har museet förökat Hesselbyholmslindar och har nu planterat nya träd i luckorna. Tyvärr blir det en haltande allé i höjd och ålder men ursprunget på de unika lindar är viktigare – en riktig Hesselbyholmsallé.

Sjusyskonlinden

I folkmun kallas den stora linden som står kvar i Hallstahammars herrgårdsträdgård för sjusyskonlinden. Enligt sägnen ska sju olika träd ha planterats för var gång ett barn föddes i familjen. Dessa sju träd har med tiden vuxit ihop till en gemensam stam. En hembygdsforskare har studerat ägarlängden vid bruksherrgården utan att finna någon brukspatron med sju barn. En annan sägen säger att det var en avhållen huspiga till ett barnlöst brukspatronspar eller liknande som hade sju barn, men det har heller inte kunnat bevisas.

Det man hittat är en brukspatron, Erik Waller, med sju syskon som stod varandra nära. Erik Waller och två av hans systrar bodde där mellan åren 1813 till 1836. Träd kunde planteras tätt för att växa samman – det var ett sätt att få grova stammar som gav sken av att vara äldre än de var. Det finns också kloner av parklind som har den buckliga egenskapen att se ut som flera stammar som vuxit samman. Om sjusyskonlinden är en sådan klon, är den riktigt gammal.

Vid Lusthuset på museet växer idag två kloner av sjusyskonlinden från Hallstahammar. De ingår i museets levande samling av växter.